maery

Pratade med K i eftermiddags. Först avhandlades de vanliga sen ställde hon den där frågan jag som  underviker att svara på jämt när nån frågar oss om så e fallet. Ja svarar jag, de får man nog lov att säga att vi är. K är inte som alla andra,hon säger mer än gärna precis vad hon tycker. Hon sa dels om han gör så där igen, då jävlar. Då kom jag och tänka på det. Den 29 maj 2008 den jävla dagen har varit en utav de jävligaste i mitt liv. Mitt hjärta gick verkligen i tusen bitar och tårarna tog aldrig slut. Jag ville helst av allt bara somna och vakna när allt det onda var borta. Jag kommer aldrig glömma känslan då vi skulle säga hejdå den där morgonen, han o jag storgrinandes i hans hall. Att behöva gå ut från lägenheten och sätta sig i bilen till Linköping var bland jobbigaste jag gjort. Ringa till Cissi kl halv 6 på morgonen, inte få fram nåt annat än att "det är slut, det är slut" Kör 140 km på 90 vägen bara för att få komma hem så fort jag bara kan, hem till Cissi som kan ta hand om mej. De närmsta dagarna efteråt är bara ett töcken nån hade dragit undan marken under mina fötter, jag föll bara helt handlöst. Sanningen är den att jag börjar gråta när jag tänker på den där dagen. Jag trodde verkligen att det var slutet av de vi hade med varann. Men så helt plötsligt var vi tillbaks där vi började. Jag vet att alla tänker " Hur många ggr till ska du ta att han beter så? Varför kan han aldrig bestämma sig?"  Men den här gången känns de annorlunda. Jag hoppas bara att aldrig mer behöva säga hejdå till han som jag gillar allra mest. Det är svårt det här med känslor, det är framförallt svårt att prata om dem med den man kanske borde göra de med.

Inläggets låt får bli: Miss you- Maria Mena