maery

I lördags sa jag det. Och de var pirrigt att säga det på riktigt till en kille. Har dragit ut på att säga det fast jag känt det länge. Men så i lördags tänkte jag va fan Maria, säg det nu innan det är försent. Man vet aldrig om detta är sista gången man ser personen. Så jag vred runt där i sängen som en liten daggmask i leran. Efter några sekunders betänketid sa jag det: Jag älskar dig, Gustav.  Och det här det  inte blir pinsam tystnad eller så, utan jag briserar ut i ett gapskratt. För att efter jag dragit ut på de, hade Gus hunnit tänka säkert 100 olika tankar på vad det skulle kunna vara som var så svårt att säga. Han fastnade just på en tanke. Och det var inte samma sak som jag sa till honom direkt. Så när jag klämt ur mig min jobbiga mening så drar han världen djupaste suck av lättnad.O han säger : Jag trodde du var gravid. Det är då jag fullständigt får gapflabb. Troligt att man super sig cepeonykter på en ålandsfärja om man vet om att man e gravid. Fast okej det kanske inte var världens mest romantiska ställe att säga att man älskar nån på heller men va fasen. O för er som undrar: nej han sa inte jag älskar dig tillbaka. Men de spelar ingen roll. För han sa andra saker som betyder mkt för mig. Att bara vara där vi är idag, gör mig lycklig varje gång jag tänker på det.


Nu till något annat. Såg Benjamin Button igår. Det var fan den längsta film jag sett sen Sagan om ringen filmerna. Och den var väl lite sådär mysig eller nåt men fööööööööööööööör lång. Den  kunde ju för fan blir en miniserie i tre delar på tv istället det hade blivit bätttre. Det enda bra den filmen sa var: Nothing last forever.