maery

Han, den där Gessle hade rätt när han sa sådär. Hade ett samtal med en kompis igår kväll. Ett sånt där som blir lite sådär oväntat djupt. Det samtalet fick mig att tänka efter och vara så tacksam. Tacksam för att alla tårar för en gång skull varit värt besväret. Tacksam för att de som blivit kan göra vår vän glad för vår skull. Är nåt som man  är dålig är det på att säga att man är glad för någon annans skull.

Det är underligt det där med vänner. Vissa har man känt kort och vissa låååååååångt.  Vissa vet man att man älskar från första stund och andra tar tid att bli "kär" i. Vissa tar "kärleken" slut till. Vissa vill man att de aldrig ska ta slut med. Just nu håller jag på o läser om socialpsykologiska teorier, det mest genomgående för de vi läst är att människan först kan hitta sitt/sig jag/själv i interaktionen med andra. Jag tror verkligen på det där. Ensam är stark är bullshit.

Jag tänker mycket på de som varit o hur saker och ting blivit som det blivit. Hur kommer det se ut om något år.  I vår studiegrupp hamnar vi hela tiden i diskussioner om livet och dess oändliga möjligheter och svårigheter. Vad är värt att lägga energi på? Vem är jag och varför har jag kommit till dessa insikter?

Okej det går inte sammanfatta allt som snurrar runt runt.

Det blir en kvällens låt idag. Den här låten får mig att tänka en varm försommarnatt för kanske 2 år sen.  Vi hade grillat o druckit en del alkohol. Jag var som vanligt lessen över att det var struligt med Gus och att de kändes alldeles omöjligt att de någonsin skulle kunna bli bra.

Fistful of Love - Anthony and the Johnsons